• Admin

Gud. Ge mig sinnesro.

Att jag älskar barn är det nog ingen som undgått. Dessa små oförstörda varelser som är så fantastiska, enkla, rena och underbara.  Ett barn föds aldrig ont. Det är vi vuxna som står ansvariga för hur våra barn formas.

Jag är så oerhört tacksam livet och mig själv att jag kämpat och stridit för att jobba som exempelvis clown- och att det får o kan vara mitt yrke. Det har inte varit lätt. Att passa in i samhällssystemet och dess uppbyggnad med att vara clown. Man passar liksom inte in i försäkringskassans normer till exempel..

Med mitt jobb som artist så får jag hela tiden den fantastiska möjligheten att dela denna magiska värld som barnen lever i.  Jag vet inget mer givande på denna planet än när jag bygger upp en fantasivärld tillsammans med dem.  Där allt är så levande, rent, sant och roligt. Jag förstår barn. Barn förstår mig. Ett av mina största kall här i livet är att finnas för barnen och hjälpa dem att bevara sin fantasi och lekfullhet så länge som det bara går i denna värld där vi alla blir tvingade att bli vuxna alldeles för fort.

Denna tidiga morgon när jag satt med flaskan med sprit och morfintabletterna o petade i mig dom en efter en.. Ca ett år efter allt jag erfarit och sett efter tsunamin i Thailand. Så hade jag varit ute på en blöt kväll i stan o satt på tunnelbanan på väg hem till min lägenhet i Bagarmossen. Dom flesta går ju ut för att ha roligt. För mig var det en tillflyktsort för att få döva. 

Jag satt där i tunnelbanevagnen och lägger plötsligt ögonen på en uppslagen Metro tidning.  BARNEN SOM TSUNAMIN TOG. Gapar mot mig. Tillsammans med ett ett uppslag av bilder på en massa barn.  Nånting hände. Det högg till i mellangärdet av en sådan fruktansvärd smärta och ångest så jag höll på att kvävas. Här satt jag. Som överlevande. O alla dessa barn dog. VARFÖR?? Varför skulle just jag överleva??  Alla dessa små änglar som bara fick spendera några få år här.  Varför skulle mitt liv sparas och deras vara slut så tidigt...?

Jag vet inte hur jag kom hem till lägenheten. Jag vet bara att hålet i bröstet växte.. Men nånstans där i dimman när morfin tabletterna tillsammans med alkoholen slog till ordentligt så lyckades jag plocka upp telefonen. Jag ville inte dö! Jag kunde inte! Jag har ju ett barn själv!!! 

Under tiden jag satt med en kvinna i telefonen från Maria Pol som försökte hålla mig vaken tills ambulansen var där. Så satt min Mamma i en bil på väg till Dalarna för att jobba.  Hon gjorde en u-sväng mitt på E4 an. 

Att jag var kapabel till att göra detta mot mig själv, mitt barn och min familj är idag för mig helt oförståeligt. Men att efter ett år av denna förödande nedåtgående spiral inte se någon väg ut, ledde mig dit. Kronofogden var senare till min bostad i Bagarmossen för att ta min lägenhet o de eventuella saker av värde jag hade där. Jag var inte där då. Men alla de saker jag inte förmådde få med mig tog dom när dom tömde den.  Därav mitt förråd som jag helt glömde bort. Där alla mina barndomsminnen var förvarade. Min brudkista från min gammelfarmor. Alla mina gamla skolböcker från när jag var liten. Romeos bebiskläder. Foton.  Minnen och saker samlade från hela mitt liv.  Allt borta. O jag, jag var på väg på flykt.  Allt jag kunde tänka på var att försöka överleva.  För mitt barn.  Jag måste försöka hitta någonstans att ta vägen där jag kunde börja nästla ut vad att göra. Systemet, försäkringskassan, sjukvården fanns inte där.  Fastän att jag fullständigt bad på mina bara knän om hjälp. Efter självmordsförsöket gick jag till min läkare i Bagarmossen och lämnade min stora låda med piller jag hade fått. 'Här. Ta den här.  Jag kan inte ha den i mitt förvar längre'.



40 visningar
contact

SoulFitness

​​

Mob: + 46 70 33 77 825

info@soulfitness.se

Name *

Email *

Subject

Message

© 2017 by SoulFitness