• Admin

Alkohol=Dövarhål med mkt kalorier..

Att få diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) var för mig en stor lättnad. Det var ingen hjärntumör. Inget hjärtfel. Inte epilepsi. Eller någon nervsjukdom. Som läkarna under ett års tid efter tsunamin spekulerat i efter att ha låtit mig genomgå en mängd olika tester för att till slut komma fram till diagnos PTSD. Ett år tog det. Ett år av in o ut på sjukhus akut. Ett år av ångest, panik och skräck av att inte veta vad det var för fel på mig. Varför la mitt huvud ner o gjorde mig medvetslös, ibland flera ggr i veckan? Varför blev mina armar och mitt ansikte förlamat? Varför tappade jag syn o tal och hade sån fruktansvärd huvudvärk?  För att PTSD kan ha den effekten på kroppen. Bara det att det var aldrig någon som förklarade det för mig.

En dag uppenbarade sig ett svart hål. Och där föll jag handlöst ner. Detta ca 6 månader efter hemkomst från Thailand o Khao Lak. När vi äntligen blev räddade att komma hem till Sverige, så var ordinationen sömntabletter o 2 veckors sjukskrivning vad som behövdes! Jag jobbade som barnprogramledare på SVT och efter min lilla sjukskrivning på 2 veckor när jag började jobba igen så fick jag ofta hålla mitt team på vänt då jag var tvungen att sitta stilla i en viss position i sacky säcken vi hade i studion, för att jag hade så förbannat ont i ryggen. O teamet fick vänta. Funkar inte programledaren, då blir det inget program. 

En rygg och nacke som var förstörd från att jag ramlat igenom ett tak i flykten från en våg.  En våg som jag aldrig såg.  I flera dygn var jag jagad av döden och jag kan räkna på alla mina fingrar på mina händer hur många gånger jag såg döden i vitögat och tänkte- här är mitt liv förbi.  Vad detta gör med ens hjärna och vad det sätter för spår, det hade jag ingen aning om. Men min kropp hade åratal efter händelsen kroppsminnen från det jag hade sett och upplevt.  Ett ljud, en lukt, en känsla kunde försätta min kropp i såna kramper inifrån att hela min kropp skakade.  Utan att jag uppfattade vad det var som triggade igång det. Jag vet människor som såg och var med om mkt värre än vad jag var. Folk som förlorade familj. Men som ändå inte fick dessa symptom.  Min sambo exempelvis. Som var med mig o delade detta. Han klarade sig bra. Bara återgick till livet och fungerade normalt. Anledningen till detta skulle jag komma att få förklarat för mig senare i livet. Jag kommer även förklara det senare här. 

Träningen skulle också senare komma att bli min räddning att kunna slappna av.  Däremellan kom tyvärr alkoholen först. Det var de enda som kunde ta bort huvudvärken, ångesten, paniken, min situation (för stunden) och dom hemska minnena.  Så, hur hamnar man i en situation där man sitter o halsar ur en flaska sprit och samtidigt petar i sig morfin tabletterna man fått mot ryggsmärtorna, kl 6 på morgonen en vardagsmorgon i en lägenhet i Bagarmossen..?  Eller på ett lyxhotellrum i Paris en morgon med 3000euro på nattduksbordet, tömmandes minibaren..?  Det ena alternativet för att man vill dö. Och det andra för att man försöker överleva. 


0 visningar
contact

SoulFitness

​​

Mob: + 46 70 33 77 825

info@soulfitness.se

© 2017 by SoulFitness